publicerad: 2021  
fart farten farter
fart·en
substantiv
fa´rt
1 tillrygga­lagd vägsträcka per tids­enhet
SYN. hastighet
fartbegränsning; toppfart
(i) farten
farten (hos/på någon/något)
farten (hos någon)
farten (hos något)
farten (på någon)
farten (på något)
låg fart; hög fart; rasande fart; han kom i full fart; farten var 80 km/tim; full fart fram­åt!
○ äv. hög hastighet
ta fart; sätt fart på benen!
○ äv. ut­vidgat i ut­tryck för (intensiv) aktivitet eller dylikt
vi klipper häcken ock­så när vi än­då är i farten i träd­gården; hans karriär har inte tagit fart än­nu; bostadsbyggandet sköt fart
○ äv. bildligt, sär­skilt om något med­ryckande
det är fart och fläkt över berättelsen
○ spec. äv. i ut­tryck för att något sker som en naturlig följd av något annat
efter ett par in­ledande segrar gick fort­sättningen av bara farten
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Schack-tafvels lek); fornsvenska fart 'färd; hast'; av lågtyska vart (tyska Fahrt) 'fart; färd', till varen, se ur­sprung till 2fara 1; jfr ur­sprung till färd
2 vanligen i sammansättn. det att fara särsk. till sjöss
fartcertifikat; sjöfart
○ äv. konkret om vägsträcka
infart; uppfart; nedfart; kringfartsled
belagt sedan 1629