SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1fas`ta substantiv ~n fastor fast·anfull­ständig av­hållsamhet från förtäring av föda av princip, t.ex. av hälso­skäl el. religiösa skäl kokk.relig.tid.äv. om an­befalld period för detta, särsk. om den del av kyrko­året som in­faller fr.o.m. fastlags­söndagen t.o.m. påsk­aftoni best. f. sing. fastetidenförsta sön­dagen i fastan(i/under) fastansedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagentill 2fasta
2fas`ta verb ~de ~t fast·arhelt av­hålla sig från att äta av hälso­skäl el. religiösa skäl kokk.hon fastar två gånger om åretJesus fastade i 40 dagarfasta (TID)på fastande magesemage 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. fasta; gemens. germ. ord, urspr. ’hålla fast vid’; till 2fast Subst.:vbid1-147189fastande; 1fasta
3fas`ta substantiv, ingen böjning Nollta fasta på ngtta ngt som sin utgångs­punktvd:n tog fasta på export­framgångarna i sitt tal om före­tagets konkurrens­kraft; personal­chefen tog fasta på kritiken och in­ledde en intern ut­redning sedan 1850urspr. plur. till fornsv. faste ’vittne vid köp, byte’; till 2fast i bet. ’o­rubblig; giltig’