publicerad: 2021  
vinge vingen vingar
ving·en
substantiv
ving`e
en­dera av de tunna, skiv­liknande kropps­delar på vissa djur som gör att de kan flyga t.ex. de flesta fåglar, många insekter samt vissa dägg­djur
fågelungen flaxade hjälp­löst med vingarna; stora natt­fjärilar med mörk­blåa vingar; lärkan flög bort på snabba vingar; fågeln bredde ut vingarna
äv. om liknande del av maskin eller dylikt med vars hjälp man ut­nyttjar luftens lyft- el. driv­kraft
flygplansvinge; väderkvarnsvinge
pil­formade vingar är för­del­aktiga vid höga hastigheter
äv. om ving­liknande växt­del
lönnens klyvfrukter har vingar
äv. en­bart med tanke på formen
äv. bildligt, sär­skilt i ut­tryck för lyckokänsla eller dylikt
på kärlekens vingar; på sångens vingar; hennes fötter fick vingar på upp­loppet
luft under vingarna se luft
prova/pröva vingarna försöka klara sig självde har startat en klubb där oetablerade artister ska få möjlighet att pröva vingarna
ta någon under sina vingars skugga se skugga
belagt sedan slutet av 1200-talet (i sammansättn. örna-; (Westgöta-Lagen)) fornsvenska vinge 'vinge; flygel'; nord. ord, bildat till ett indoeur. verb med bet. 'blåsa'; jfr ur­sprung till 1vaja!!, 1vind!!, väder