SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
fon [få´n] substantiv ~en ~er [få´n-] fon·en1enhet för upp­fattad ljud­styrka som en funktion av frekvens och amplitud fys.sedan 1948modern bildn. till grek. phone´ ’röst; ljud’; jfr fonetik, telefon m.fl. 2en­staka före­komst av viss typ av språk­ljud som manifestation av ett fonem språkvet.JFRcohyponymgraf 2 i ordet ”bad” före­kommer tre fonersedan åtm. 1950-talet