publicerad: 2021  
gren grenen grenar
gren·en
substantiv
1 (grov) ut­växt från trädstam vanligen försedd med kvistar och blad el. barr
grenklyka; grenskott; ympgren
en gren (av något)
en tår­pil med ned­hängande grenar; fågeln satt på en gren och sov; kasta fler torra grenar på elden
äv. om ut­växt från en ört­stam, en blom­ställnings huvud­axel, en mossas bål eller dylikt
äv. förgrening
grendike; grenljus
en gren av Göta älv rinner ut nära Marstrand
äv. bildligt
släktgren
släktens amerikanska gren
såga av den gren man (själv) sitter på skada den eller det som man är beroende avför sin ut­komst eller dylikt: om inte före­taget börjar tänka på åter­växten sågar de av den gren de själva sitter på
belagt sedan 1293 (som tillnamn; (testamente upprättat av Dag till förmån för ett flertal kloster (Svenskt Diplomatarium))) fornsvenska gren; nord. ord, urspr. 'förgrening, klyka'; bildat till grina i bet. 'gapa'
2 själv­ständig under­avdelning spec. av verksamhets­område eller dylikt som kräver specialkunskaper
en gren (av något)
förseningen kommer att drabba alla grenar av produktionen; han gick den biologiska grenen på real­linjen i det gamla gymnasiet
spec. i idrotts­sammanhang
grenseger; tävlingsgren
hon ställde upp i tre grenar i friidrotts­landskampen
belagt sedan mitten av 1400-talet Tros- och Syndabekännelse (Svenska Kyrkobruk)
3 ofta bestämd form sing. ställe på kroppen (nederst på bålen) som benen ut­går från
SYN. skrev
han fick en spark i grenen
äv. om mot­svarande del på klädes­plagg
byxgren
overallen stramade i grenen
belagt sedan 1550