SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
grepp substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en grepp·et1fast och stadig om­slutning av ngt med handen el. händerna el. armarna e.d. komm.JFRcohyponymtag 1 nackgreppstrupgreppbehålla greppettappa greppethennes grepp om hans arm hårdnadehon fick inget grepp på den hala is­kanten runt vakenhan tog ett fast grepp runt armen på tjuvenhon höll bollen i ett stadigt grepphan vred geväret ur hennes greppäv. med ton­vikt på förmågan att greppatumgreppäv. med ton­vikt på manövrering med handen e.d.greppbrädegrepptabellmed ett enkelt grepp vred hon loss hjuletackordet har ett svårt grepp på gitarrenäv. i fråga om annat än kropps­delarväggreppefter att ha slirat en lång stund fick hjulen äntligen greppäv. om det man griper omJFRcohyponymhandtag 1 ett väl ut­format greppspec. i brottning (och äv. bildligt)koppla greppnu har laget kopplat greppet och serie­segern verkar säkeräv. bildligt, spec.förståelse han fick inget grepp om problemetspec. äv.kontroll ockupations­maktens grepp hårdnadehon har dottern i sitt greppett grepp (i/om/på/runt ngn/ngt)död mans greppsäkerhets­greppen typ av död mans grepp är handledsögla som an­vänds på t.ex. vatten­skotrar falla på eget greppgenom egen handling orsaka sitt miss­lyckandespelarna var passiva i anfalls­spelet och föll på eget grepp sedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. griper, grep; till gripa 2speciellt tillvägagångs­sätt som ofta inne­bär taktiska manövrer o.d. komm.JFRcohyponymknepcohyponymapproach berättargreppkonstgreppstilgreppnya grepp ska hjälpa stadens närings­livspärrar vid in­tagningen till universiteten är ett grepp som har prövatssedan 1850