SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
grin substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en grin·et1ansikts­uttryck med öppen, brett isärdragen mun, som an­tyder glädje vanligen på ett ganska o­estetiskt sätt komm.han visade tänderna i ett glatt grinmed ett triumferande grin demonstrerade han sin lösningsedan 1759till grina 2ansikts­uttryck med förvriden mun, som an­tyder sorg, vrede e.d. komm.fångrinhångrinsedan 1773