publicerad: 2021  
gubbe gubben gubbar
gubb·en
substantiv
gubb`e
1 gammal man ofta med ton­vikt på skröplighet
gubbskrälle; gubbstrutt
gumman och gubben; några gubbar med käpp satt och språkade på park­bänken
äv. om (yngre) man som beter sig som el. på annat sätt liknar en gubbe
JFR farbror
han är 35 år och redan gubbe
äv. som smeksam benämning på make el. pojke var­dagligt
hennes gubbe där­hemma sköter tvätt och dammsugning; nu ska lilla gubben sova
äv. om man med viss syssel­sättning, med vissa till­skrivna egenskaper eller dylikt
flyttgubbe; korvgubbe; kommunalgubbe; repgubbe; turgubbe; otursgubbe
där fick du tji, gubbe lille!; om vi jobbar hårt, gubbar, så kan vi gå hem efter lunch!
äv. om figur el. före­mål som liknar (del av) gubbe, sär­skilt om något tjockt och klumpigt
rita gubbar; äta sega gubbar
dyka upp som gubben i/ur lådan se dyka upp
en ful gubbe en man som an­tastar (små)barn sexuelltde tog en om­väg hem efter­som det ryktades att det fanns en ful gubbe i parken
för sjutton gubbar för tusanglöm för sjutton gubbar inte flygbiljetterna!
grön gubbe grönt trafik­ljus i form av en figur
klok gubbe mest historisktmanlig natur­läkare (på landet)den kloka gubben gav honom en salva mot ryggvärken
röd gubbe rött trafik­ljus i form av en figur
belagt sedan 1545; nord. ord av om­diskuterat urspr., trol. 'ngt tjockt, klumpigt' och barnspråksbildn.
2 var­dagligt grov tabbe eller dumhet
göra en gubbe
äv. fräckt försök
den gubben gick inte!
belagt sedan 1888
Gubben i lådan, gubben i lådan
vad har du för dig, sover du? Barnvisa av Gullan Bornemark (1962)