SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1gung`a verb ~de ~t gung·ar1långsamt och mjukt svänga från den ena sidan till den an­dra ofta kring ngn fast punkt el. axel NollJFRcohyponympendlacohyponym2vaggacohyponymdingla en häng­matta gungade mellan två äpple­trädbarnen satt och gungade på lek­platsentak­lampan i kajutan gungade av och anäv. i fråga om liknande rörelse upp och ner (utan fast punkt)JFRcohyponymguppa 1cohyponymstudsa 1cohyponym1vippa 1 båten gungade i den krabba sjönäv. om under­laget(tyckas) vara instabil det var så hög stämning att dans­golvet gungadeden porösa isen gungade under hennehon var så yr att marken tycktes gungaäv. bildligten gungande valsmusikens sugande, gungande rytmgungasedan 1685jfr da. gynge, äldre da. gunge med samma betydelse; trol. av ljud­symboliskt urspr. 2få att röra sig långsamt och mjukt från den ena sidan till den an­dra eller upp och ned Nollhon gungade babyn i famnengunga med benengunga ngn/ngt, gunga (med ngt)sedan 1700Subst.:vbid1-176085gungande, gungning
2gung`a substantiv ~n gungor gung·ansittanordning som är upp­hängd så att den kan gunga vanligen bestående av en bräda som är fäst med grova rep el. kätting i träd­gren el. ställning; anv. vid lek Nollrepgungaslänggungasvänggungaen lek­plats med gungor och klätter­ställningta igen på gungorna vad man förlorar på karusellenta i­gen en förlust på annat hållsänkt samtals­taxa men höjd öppnings­avgift – så tar mobil­operatörerna i­gen på gungorna vad de förlorar på karusellen sedan 1615se 1gunga