SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1häk`ta verb ~de ~t häkt·ar1verk­ställa häktning av jur.samh.JFRcohyponymanhålla 2cohyponymarresteracohyponymgripa 2 han häktades på sanno­lika skäl miss­tänkt för grovt spioneriå­klagaren begärde mannen häktadhon satt häktad i två dygnhäkta ngnsedan mitten av 1300-taletKonung Magnus Erikssons Landslagfornsv. häkta ’fästa; fängsla’; av lågty. hechten, sido­form till heften ’binda; fängsla’ urspr. samma ord som häfta 2vanligen med partikel, särsk.ihop, på fästa med hake i hyska, märla e.d. hush.häkta på fönster­hakenhäkta i­hop arm­bandethäkta (av/ihop/på/upp) ngtsedan 1701Subst.:vbid1-187865häktande, häktning (till 1)
2häk`ta substantiv ~n häktor häkt·anliten krok att fästa i ögla hush.JFRcohyponymhake 1 sedan början av 1500-taletNya Krönikans fortsättningar eller Sture-Krönikornafornsv. häkta, även ’boja’