publicerad: 2021  
håg hågen
håg·en
substantiv
● själslig läggning som styr tänkande och sinnes­stämning
JFR lust 1
(i/ur) hågen
(i) hågen
(ur) hågen
håg (för något/att+verb)
håg (för något)
håg (för att+verb)
håg (att+verb)
hans håg låg åt det mörka och diaboliska
○ spec. fallenhet och lust att ägna sig åt något
hon har en brinnande håg för studier
○ äv. om till­fällig sinnes­stämning el. till­fälligt tänkande
han var sorgsen i hågen; glada i hågen in­ledde de ut­flykten
leka någon i hågen locka någonsom ung kritiker leker det henne i hågen att försöka förstå sam­tida prosaisters samhälls­kritik
slå något ur hågen ge upp tanken på någotplanerna på att bli musiker slog han tidigt ur hågen
ta Gud i hågen se gud
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska hugher, hogher 'sinne; tanke; mod'; gemensamt germanskt ord av ovisst urspr.; jfr ur­sprung till farhåga, hug, räddhåga, älskog