publicerad: 2021  
hövding hövdingen hövdingar
hövd·ing·en
substantiv
höv`ding
● mest historiskt ledare för väl samman­hållen folk­grupp med väl­bestämda inre traditioner
JFR drott
hövdingadöme; klanhövding; kosackhövding; rövarhövding
någots hövding
hövding över något/några
hövding över något
hövding över några
de olika hövdingarna låg i ständig fejd
○ i sammansättn. äv. om person i chefs­ställning
häradshövding; landshövding
○ spec. skämtsamt landshövding
länets av­hållne hövding
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska höfþinger, höfþinge; bildat till huvud
Vår överhet stod klädd i guldgalon
kring länets hövdings ståtliga person. Gustaf Fröding, Balen (i Nya dikter, 1894)