SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hall substantiv ~en ~ar hall·en1rumsliknande ut­rymme o­medelbart innan­för entré­dörr för om­ställning mellan ute- och innevistelse arkit.heminr.SYN.synonymtambur 1 JFRcohyponymkapprum hallspegelhäng kläderna i hallentre rum och kök och en rymlig hallsedan 1899fornsv. hal ’sal’; gemens. germ. ord av o­visst urspr.; ev. besl. med ty. hehlen ’dölja’ och lat. cell´a ’förråds­kammare; cell’ 2ofta i sammansättn. stor sal för fester, ut­ställningar e.d. scen.konsthallBlå hallen i Stock­holms stads­husträ­skulpturen var upp­ställd i stora hallensedan 1430–50Konung Alexander3vanligen i sammansättn. stor (offentlig) byggnad för försäljning eller idrotts­utövning ofta av­lång och så stor att spec. pelarkonstruktioner är nöd­vändiga arkit.handel.sport.idrottshallishallsaluhallsimhalltennis­turneringen spelades i Kungliga hallensedan 1469–70Kämnärsräkenskaper i Stockholms stads skottebok