publicerad: 2021
hugga
högg huggit huggen huggna, presens hugger
verb
hugg`a 
1
ofta med partikel som anger resultatet, särskiltav, ner, sönder, upp, ut
slå med skarpt vapen eller redskap för att sönderdela, göra nedsänkning el. mer allmänt bearbeta el. skada
hugga med yxa; de högg av en gren på trädet; han högg ner trädet med en yxa
○
ibland äv. om stöt
någon hugger någon (med något)
desperadon högg polisen i bröstet med en kniv
○
äv.
framställa genom huggning
hugga gatsten; hugga (upp) ved; han högg ut ett ansikte i träet
hugga i sten
se
sten
vara hugget som stucket
inte vara någon skillnaddet är hugget som stucket om de köper hus eller bor kvar i hyresrätten, de fasta kostnaderna blir lika höga
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Furuby, Småland);
vanligen runform hakua, fornsvenska hugga; sv. dial. hogga; gemensamt germanskt ord, trol. besläktat med
hö
2
anfalla med vass kroppsdel vanligen tänder el. klor; om djur
SE
hugg 2
hunden högg henne i benet; katten högg klorna i fågeln
○
äv. (om fisk)
nappa
gäddan hugger bra i dag
belagt sedan slutet av 1200-talet
Westgöta-Lagen
3
vardagligt
ta fast genom snabbt ingripande
någon hugger någon
polisen högg den misstänkte
○
äv. försvagat
få tag i för rådfrågning eller dylikt
till slut lyckades de hugga ett biträde i snabbköpet
○
äv. med avseende på föremål
snabbt tillgripa eller ta för sig
någon hugger något
tjuven högg några prydnadsföremål och försvann
belagt sedan 1734
4
plötsligt värka till
SE
hugg 3
det hugger (i något)
det högg i bröstet
belagt sedan 1887
5
(upprepade gånger) stöta mot botten el. mot berg, brygga eller dylikt; om fartyg, på grund av sjöhävning eller dylikt
de vaknade av att båten låg och högg mot klippan
belagt sedan 1842
huggahuggande, huggning
