SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hunn´er substantiv ~n, plur. ~ hunn·ernvanligen plur. med­lem av ett krigiskt och plundrande ryttar­folk under folkvandrings­tiden land.yrk.hunnerkrigenAttila, hunnernas konungsedan 1420–50 (i sammansättn.)Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. hunar, hynir, plur.; jfr ty. Hunne, kinesiska hiung-nu med samma betydelse; trol. av tatariskt urspr.