publicerad: 2021  
infinit neutrum infinit, bestämd form och plural infinita
in·fin·it
adjektiv
[in´-] el. [-i´t]
● som inte ensam kan ut­göra predikat i en sats
de infinita verbformerna, allt­så infinitiv, particip och supinum
belagt sedan 1853; av lat. infini´tus 'obegränsad; obestämd'; jfr ur­sprung till definiera, fin, 1final 1, finit