SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
instrumen´t substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en in·stru·ment·et1finare mekaniskt eller elektroniskt hjälp­medel för (viss) mätning vanligen för manuell an­vändning instr.instrumentbrädainstrumentmakaremätinstrumentprecisionsinstrumentoptiska instrumentkirurgiska instrumentvisaren på instrumentets tavla slog i bottenäv.finare hjälp­medel för manuell bearbetning ritinstrumentäv. bildligtkartan är hans viktigaste instrumentteorin visade sig vara ett ut­märkt instrument för hennes forskningbrutto­nationalprodukten är ett trubbigt instrument när det gäller att mäta ett lands väl­ståndett instrument (för ngt/att+V)sedan 1535 (om kirurgiskt instrument); 1644 om mät­instrumentfornsv. instrument; av lat. instrumen´tum ’ut­rustning, redskap; hjälp­medel’, till instru´ere, se instruera 2(mekanisk) an­ordning för direkt fram­bringande av toner genom knäppning, blåsning etc. musikblåsinstrumentmusikinstrumentstränginstrumenthon kan spela flera o­lika instrumentinstrumenten behövde stämmassedan 15353vanligen i sammansättn. dokument som visar att viss förrättning (ofta kontroll) ut­förts jur.besiktningsinstrumentbouppteckningsinstrumentsedan 1502Stockholms Stads Skottebok 1501–1510