SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
interlokutö´r substantiv ~en ~er inter·lok·ut·ör·enperson som man sam­talar med komm.yrk.spec.person som lämnat viss upp­gift JFRcohyponymsagesman (ngns) interlokutörsedan 1801av fra. interlocuteur med samma betydelse; till inter- och lat. loq´ui ’tala’