SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
intonation [-∫o´n] substantiv ~en ~er in·ton·at·ion·en1karakteristisk variation i röstens ton­höjd vid tal typisk för viss person, viss region el. visst språk språkvet.JFRcohyponymsatsmelodicohyponymsatsaccent han har ingen brytning om man bort­ser från intonationensedan 1845av fra. intonation med samma betydelse; till intonera; jfr detonation 2träffande av rätt ton­höjd särsk. vid sång musiksedan 1793