SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
intone´ra verb ~de ~t in·ton·er·arspela eller sjunga in­ledande ton(er) av musik­stycke musiken ensam trumpet intonerade ett femtonigt, dissonant motiväv.med­vetet spela eller sjunga så rent som möjligt intonera ngtsedan 1590av lat. intona´re ’brusa; mullra’, till ton´us ’ton’; jfr 1ton Subst.:vbid1-196307intonerande, vbid2-196307intonering; intonation