publicerad: 2021  
ironi ironin ironier
ir·oni·er
substantiv
ironi´
● skenbart ut­tryck för upp­skattning som i verkligheten inne­bär kritik eller hån
JFR satir
självironi
han skildrar den "idylliska" små­staden med bitande ironi; hennes cynismer och ironier
○ äv. om förmåga att ut­trycka sig på detta sätt
○ äv. bildligt över­raskande, oberäknelig händelseutveckling ofta om egendomliga samman­träffanden som verkar ill­villigt ut­räknade
genom en ödets ironi tvingades han sam­arbeta med sin gamle träto­broder
belagt sedan 1788; via lat. av grek. eironei´a 'låtsad okunnighet; förställning; ironi', till ei´ron 'hycklare'