SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
i´ver substantiv ~n känslomässigt upp­gående (i ngt) som yttrar sig i tydlig önskan att snabbt nå resultat psykol.JFRcohyponymentusiasm stridsiverupptäckariverde brann av iver att få sätta i gångderas ungdomliga iver dämpades så småningomi ivern gjorde han ett par miss­tagibl. med betoning av pliktmoment e.d.vanligen i sammansättn. nit sedlighetsivertrosiveriver (att+V)sedan 1559äldre äv. ’avund­sjuka; vrede’; av lågty. iwer med samma betydelse