publicerad: 2021  
iver ivern
substantiv
i´ver
● känslo­mässigt upp­gående (i något) som yttrar sig i tydlig önskan att snabbt nå resultat
SE ivra JFR entusiasm
stridsiver; upptäckariver
iver (att+verb)
de brann av iver att få sätta i gång; deras ungdomliga iver dämpades så småningom; i ivern gjorde han ett par miss­tag
○ ibland med betoning av plikt­moment eller dylikt vanligen i sammansättn. nit
sedlighetsiver; trosiver
belagt sedan 1559; äldre äv. 'avund­sjuka; vrede'; av lågtyska iwer med samma betydelse