publicerad: 2021  
jänta jäntan jäntor
jänt·an
substantiv
jän`ta
● något ålderdomligt flicka
jäntunge; bondjänta
en grann jänta; Nilssons jänta; deras hem­biträde var en jänta ut­ifrån öarna
belagt sedan 1811 (1608 i formen gänta); äldre sv. gänta, bildn. till gant 'narr, tok'
Där gingo tre jäntor i solen
på vägen vid Lindane Le. Gustaf Fröding, Tre trallande jäntor ( i Nya dikter, 1894)