SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
jätt`e substantiv ~n jättar jätt·enen över­naturligt stor, människo­liknande mytologisk varelse som i folk­tron ofta är ill­villigt in­ställd mot människan sag.utstr.yrk.JFRcohyponymgigantcohyponymturscohyponymrese guden Tors kamp med jättarnajätten hade ett öga mitt i pannansagan om vall­pojken som lurade jättenäv.mycket stor­växt person mål­vakten var en jätte som nästan slog huvudet i ribbanäv.mycket stort före­mål el. annan före­teelse oceanjätteståljättebland far­tygen fanns jättar på 300 000 ton och merRyss­land, jätten i östersedan 800-taletrunsten, Rök, Östergötlandrunform iatun (ack.), fornsv. iätte, kort­form till iätun med samma betydelse, eg. ’stor­ätare’; bildat till äta I språket finns det alltid behov av förstärkningar. Ett sätt att elda på är att använda förled: stormrik, stendöv, storfin osv. Det ligger nära till hands, och som det verkar efterhand allt närmare till hands, att ta till det som uppfattas som starkt positivt, som väldigt och kraftfullt: jättestor, rekordhög, fantomsnabb. Så småningom urvattnas betydelserna hos dessa förled, och själva förstärkningen kommer i förgrunden. Då dyker jätteliten och jättesmal (om midjan) upp. I den mån den egentliga betydelsen hos jätte spelar med blir intrycket onekligen blandat. Än värre är det när starkt negativt laddade ord vinner spridning som förled: asflott, dödskul, skitbra. ”Vi har haft en skitbra sommar”, kan man få höra. Med andra ord: sommaren har varit lika bra som avföring, helt enkelt exkrementbra. Rekommendationen ger sig själv: jättebra men inte skitbra.