publicerad: 2021  
1kalk kalken
kalk·en
substantiv
1 kalksten som berg­art el. mineral
JFR kalciumkarbonat
kalkklippa
○ spec. som rå­vara el. halv­fabrikat
kalkbrott; jordbrukskalk
○ äv. om andra kalcium­föreningar, t.ex. för kroppens upp­byggnad
hon måste få i sig till­räckligt med kalk under graviditeten
belagt sedan ca 1350 (Konung Magnus Erikssons Stadslag); fornsvenska kalker; via lågtyska av lat. calx´ med samma betydelse; jfr ur­sprung till kalcium
2 bränd kalk­sten som kan reagera med eller har fått reagera med vatten om kalcium­oxid el. kalcium­hydroxid, som rå­vara, halv­fabrikat el. färdigvara, särsk. för jord­förbättring och mot försurning
kalkugn
bränd kalk; själv­släckt kalk; behandla de västsvenska in­sjöarna med kalk
belagt sedan 1400–25 Heliga Birgittas uppenbarelser
2kalk kalken kalkar
kalk·en
substantiv
1 typ av bägare särsk. om så­dan bägare som an­vänds vid nattvards­gudstjänst
kalkduk; kalkkläde
(tömma) neder­lagets bittra kalk något hög­tidligt(erfara) bittra känslor med an­ledning av full­ständigt neder­lagdet förlust­drabbade laget har stor erfarenhet av neder­lagets bittra kalk
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska kalker; av lat. cal´ix 'bägare'
2 skål­formigt, enkelt blom­hylle
SYN. blomkalk
kalkblad
tulpanerna höjde sina kalkar mot solen
belagt sedan 1708
Du äng, låt kalkar glimma
kring älvans lätta häl!
Du paradisets timma,
din dagg gjut i vår själ! Verner von Heidenstam, Paradisets timma (i Nya dikter, 1915)