publicerad: 2021  
känning känningen känningar
känn·ing·en
substantiv
känn`ing
1 närhet som gränsar till kontakt särsk. med något obehagligt
JFR kontakt 1
grundkänning
känning (av något)
känning (med någon/något)
känning (med någon)
känning (med något)
de förlorade känningen med fienden
○ äv. förnimmelse ofta obehaglig
vårkänning
hon hade känningar av sin gamla lår­skada
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Svenska Medeltids-Postillor); fornsvenska känning 'igen­kännande; känsel'; till känna
2 var­dagligt vanligen plur. person som man känner
han har känningar i förlags­branschen
belagt sedan 1704; sv. dial. känning; till känna