publicerad: 2021  
kakel kaklet koll. ibland kakeln, plural kakel, bestämd plural kaklen
kakl·et
substantiv
ka´kel
platta av bränt ler­gods som är glaserad på ena sidan och an­vänds för golv- och väggbeklädnad i våt­utrymmen, kök etc., förr äv. för eld­städer
ett kakel hade lossnat
vanligen koll.
kakelgolv; kakelplatta; kakelugn
mönstrat kakel; lägga kakel; sätta (upp) kakel i bad­rummet
ända in i kaklet hela vägen tills man har nått mållaget an­strängde sig hårt och kämpade ända in i kaklet
belagt sedan 1622; jfr fornsvenska kakil 'kakel­ugn'; via tyska Kachel 'kakel'; av lat. cacab´ulus 'matlagningskärl av lera'