SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ka`ra substantiv ~n karor kar·antyp av raka för öppen eld mindre brukl.maskin.sedan 1738sv. dial. kara; till 2kara
2ka`ra verb ~de ~t kar·arskrapa (ngt) åt visst håll mindre brukl.Nollkara ngt (ngnstans)sedan 1638sv. dial. kara ’skrapa, krafsa’; besl. med ty. kehren ’sopa’ Subst.:vbid1-203740karande, vbid2-203740karning