SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kej`sare substantiv ~n äv. vard. kejsarn, plur. ~, best. plur. kejsarna; i obest. f. sing. används som titel framför namn kejsar kejs·ar·en(titel för) manlig inne­havare av den högsta värdigheten i vissa större riken mest histor.samh.yrk.JFRcohyponymkonung kejsarfamiljde romerska kejsarnaden tysk-romerske kejsarenkejsar Wilhelm IIi sammansättn. äv. för att an­ge att ngt är det största i sitt slag e.d.kejsarpingvinkejsarörnkejsare (av ngt), kejsare (över ngt/ngra)kejsarens nya klädersekläder sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. kesar(e), keysar(e); gemens. germ. ord; av lat. Cae´sar, romersk härskartitel, efter Gaj´us Ju´lius Cae´sar; jfr tsar Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.Bibel 2000, Matteus 22:21 (Jesu svar till fariséerna på deras försåtliga fråga om det var rätt att betala skatt till kejsaren)