SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ke`sa verb ~de ~t kes·arrusa i­väg (med svansen i vädret) om kalv el. ko vard.zool.kesasedan ca 1730sv. dial. kesa; jfr no. keisa ’kesa; gå i krokar’; av o­visst urspr. Subst.:vbid1-206161kesande, vbid2-206161kesning