publicerad: 2021  
knäcka knäckte knäckt, presens knäcker
verb
knäck`a
1 bryta (hård kropps­del eller hårt före­mål) genom slag eller kraftig böjning
knäckning
någon/något knäcker någon/något
någon knäcker någon
någon knäcker något
något knäcker någon
något knäcker något
ett par rev­ben knäcktes i fallet; stormen knäckte äppel­träden
○ äv. något ut­vidgat
knäcka nötter
○ äv. bildligt, spec. bryta ned, krossa
de eviga grälen knäcker honom; den fel­dömda straffen knäckte svenskarna
○ spec. äv. lösa problem
knäcka en kod; de lyckades knäcka problemet till slut
belagt sedan 1642; sv. dial. knäcka 'knäckas, brista; slå sönder, bryta itu'; ljud­härmande; besläktat med knacka, knaka
2 var­dagligt arbeta (extra)
extraknäcka
någon knäcker (som någon)
hon knäcker (extra) som tidnings­bud
belagt sedan 1961
knäckaknäckande