SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kna`pe substantiv ~n knapar knap·en1en riddares tjänare histor.serv.yrk.JFRcohyponymväpnare sedan mitten av 1300-taletKonung Magnus Erikssons Landslagfornsv. knapi ’man av låg­adeln; vapensven’; av lågty. knape ’ung, manlig tjänare’, sido­form till ty. Knabe ’gosse’, urspr. ’liten klump’ 2med­lem av låg­adeln histor.samh.sedan 1416öppet brev utfärdat i Viborg av Bengt Jönsson med morgongåva till hustrun (Svenskt Diplomatarium)3lär­junge i den gamla trivial­skolans högsta klass histor.pedag.sedan 1772