SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
knocka [nåk`a] verb ~de ~t knock·arslå (ngn) till marken ofta så att personen i fråga svimmar av vard.med.sport.JFRcohyponymgolva äv. bildligtden ryska vodkan knockade dem direktknocka ngnsedan 1924av eng. knock med samma betydelse; besl. med knaka; urspr. ljud­härmande Subst.:vbid1-209588knockande