publicerad: 2021  
officer officeren; plural officerare äv. officerer, bestämd plural officerarna äv. officererna
of·fic·er·en
substantiv
office´r
● befäls­person in­om försvars­makten som ut­examinerats från sär­skild hög­skola i Sverige Militärhögskolan
officersbana; officersgrad; officerskurs; kompaniofficer; plutonsofficer; reservofficer
höga officerare; en värn­pliktig officer
○ äv. om person med högre tjänst in­om poliskår, Frälsningsarmén m.m.
frälsningsofficer; hemvärnsofficer; polisofficer
belagt sedan 1558; av franska officier 'tjänste­man; officer'; av medeltidslat. officia´rius 'tjänste­man', till lat. offic´ium 'förrättning; ämbete'