SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kongruens [kåŋgruen´s] substantiv ~en ~er kon·gru·ens·enfull­ständig överens­stämmelse i storlek och form mat.språkvet.vetenskapl.spec. geom.kongruensfallspec. äv. språkvet.överens­stämmelse i böjning mellan bestämning och huvud­ord kongruensböjning(i) kongruens (med ngt), kongruens (mellan ngra)sedan ca 1830av lat. congruen´tia med samma betydelse; se kongruera Kongruens i svenskan inne­bär sär­skilt att ett adjektiv får en böjnings­form som passar i­hop med det substantiv det hör samman med: en gul bil, ett gult hus, två gula bilar, bilen är gul, huset är gult, husen är gula.  Kongruensprincipen gäller nästan hundra­procentigt, men det finns ett par typer av ut­tryck som bryter mot den (och än­då måste an­ses korrekta). Den första kan exemplifieras av folk är upprörda (jäm­för stilruta för folk), den an­dra av satser som ärter är gott, matematik är svårt.  Det är möjligt att skriva både ärter är goda och ärter är gott. Det har på­pekats att det kan finnas en betydelse­skillnad: i det första fallet tänker man sig ärterna en och en (jfr många ärter), i det senare ser man en o­bestämd mängd, utan en­skilda ”individer”, fram­för sig (jfr mycket ärter).  Däremot går det inte att skriva *matematik är svår. Här ger kongruens­regeln en felaktig mening. Vill man und­vika inkongruensen (matematik är svårt) finns alternativen matematiken är svår eller det är svårt med matematik.