publicerad: 2021  
mäta mätte mätt, presens mäter
mät·er
verb
mä`ta
1 fast­ställa ut­sträckning av något som (vanligen) kan an­ges med siffror: längd, volym, temperatur, tryck etc.; genom jäm­förelse med någon standard, ofta med hjälp av instrument
mätande; mätare; mätglas; mätinstrument; mätmetod; mätning; kontrollmäta
någon mäter (någon/något)
någon mäter (någon)
någon mäter (något)
mäta isens tjocklek; mäta tiden med tim­glas
○ äv. något ut­vidgat
mäta av­ståndet med ögon­mått; hans in­sats i dans­historien kan inte mätas än­nu; man kan inte mäta med ett mått för pressen och med ett annat för radio och tv; förluster som inte kan mätas i pengar
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska mäta 'mäta; värdera; ut­mäta'; gemensamt germanskt ord, besläktat med lat. medita´ri 'över­väga'; jfr ur­sprung till mått, 1måtta!!
2 ha en ut­sträckning som upp­går till
något mäter mått
rummet mäter 4 gånger 5 meter
vara/mäta (viss längd) i strump­lästen se strumpläst
belagt sedan 1844
3 kritiskt iakt­ta och bedöma
mätande
någon mäter någon/något med något
någon mäter någon med något
någon mäter något med något
de mätte var­andra med blicken
belagt sedan 1790
4 jäm­föra i väsentliga av­seenden särsk. beträffande prestations­förmåga; ofta i kamp- el. tävlings­sammanhang
någon mäter något med någon några mäter något
de träffades för att mäta sina krafter
belagt sedan ca 1790
mäta sig, mäta upp, mäta ut