publicerad: 2021  
konung konungen konungar
kon·ung·en
substantiv
[kå`-]
ofta något hög­tidligt se äv. kung (titel för) manlig monark vanligen i inte allt­för litet, traditionellt själv­ständigt land; nu­mera mest utan större formell makt
konungarike; exkonung; hjältekonung; lydkonung
(någots) konung
konung (av/över något)
konung (av något)
konung (över något)
en mäktig konung; en av­satt konung; Gud bevare konungen!; konungen av Dan­mark; Preussens konung var sam­tidigt kejsare av Tysk­land; Birger jarl fick sin son vald till konung
äv. bildligt om den högste el. främste in­om visst om­råde något hög­tidligt
himlakonung; skaldekonung
djurens konung lejonetdjurens konung lever bland annat söder om Sahara i Afrika
heliga tre konungar de tre män från Öster­landet som ledda av en stjärna kom för att hylla Jesus­barnetenl. Bibeln
konungarnas konung den främste av alla konungar ○ ofta äv. om Jesus
skogens konung älgenPå Halle- och Hunneberg finns det goda möjligheter att möta skogens konung
belagt sedan 800-talet (runsten, Rök, Östergötland); vanligen runform kunukaR (plur.), fornsvenska kununger, konunger; gemensamt germanskt ord, bildat till isl. konr 'förnäm man'; besläktat med kön (i bet. 'börd; ätt')
Konungen är död, leve konungen! Efter ett franskt häroldsrop enligt ceremonielet vid en konungs från­fälle (sista gången anv. 1824)