SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kortege äv. cortegecortege [-e´äv.´] substantiv ~n [-e´∫en äv.´∫en] ~r [-e´∫er äv.´∫er] korteg·en, corteg·enlångt (festligt) följe vanligen ridande el. åkande scen.JFRcohyponymprocession kortegevägbilkortegetrafik­polis av­slutade kortegenen kortege följde kunga­paretäv. mer abstraktstudenterna åkte (i) kortege genom stadensedan 1837av fra. cortège med samma betydelse; av ita. corteggio ’följe’, till corteggiare ’upp­vakta’, till corte ’hov’; jfr 1kur 2, kurtisera