SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
krä`kas verb kräktes kräkts, pres. kräks kräk·asibl. med partikelnupp spontant tömma mag­innehållet via mat­strupen och munnen vanligen på grund av illa­mående med.SYN.synonymkasta uppsynonymspysynonymvomera hon kräktes upp matenhan kräktes över relingenibl. bildligt i ut­tryck för annat o­behaghans nya cd är så smörig att man bara vill kräkaskräkas (upp ngt)sedan början av 1500-taletLäke- och örte-böckerfornsv. kräkias; ljud­härmande Subst.:vbid1-219603kräkande, kräkning