publicerad: 2021  
krig kriget, plural krig, bestämd plural krigen
krig·et
substantiv
● till­stånd av väpnad kamp i stor skala mellan nationer el. andra folk­grupper
SE kriga JFR ofred, 2strid 1
krigföring; krigshjälte; krigshot; krigshärjad; krigsinvalid; krigsutbrott; anfallskrig; försvarskrig; inbördeskrig; världskrig
krig (mellan några) (om något)
krig (med/mot någon/något)
krig (med någon)
krig (med något)
krig (mot någon)
krig (mot något)
ett full­skaligt krig; ett blodigt krig; mitt under brinnande krig; förklara krig; gå i krig; föra krig; gå ut i kriget; kriget bröt ut 1939; de flydde för att und­komma kriget; landet låg i krig med flera grann­länder
○ äv. med ton­vikt på det sätt den väpnade kampen förs på
atomkrig; gerillakrig; ställningskrig
○ äv. om mot­svarande tids­period
han föddes under kriget
○ äv. försvagat om strid med andra medel
handelskrig
syskonen låg i krig med var­andra om arvet
det kalla kriget den politiska konflikten mellan väst (främst USA) och öst (främst Sovjetunionen) från andra världs­krigets slut till Sovjetunionens samman­brottdet kalla kriget bestod i starka ideologiska och makt­politiska mot­sättningar, kapp­rustning och ömse­sidiga hot om krig
heligt krig krig som ut­förs med ett (förment) högt mål i sikte
totalt krig krig med an­vändande av alla till­gängliga förstörelsemedelinte minst mot civil­befolkningen
trettio­åriga kriget det stora kriget i Central­europa mellan 1618 och 1648
belagt sedan 1493 (brev från Nikolaus Eriksson om en fordran hos polske kungen (Arwidsson)); fornsvenska kri, krigh 'an­strängning; mot­stånd; strid; krig'; av lågtyska krich 'strid; krig'
Krig och fred. Svensk titel på roman av Leo Tolstoj (1864–1869)