SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kurs substantiv ~en ~er kurs·en1bestämd mängd kunskaps­stoff som ska in­hämtas ofta under en fast­ställd tids­period; ofta i grupp och med lärar­ledd under­visning; som en del av längre ut­bildning el. som kortare ut­bildning in­om visst om­råde pedag.kursbokkurskravkurslitteraturgrammatikkursen svår kursen lätt kursen obligatorisk kursen fri­stående kursen för­beredande kursen propedeutisk kursge en kursgå (på) en kurshan läste in kursen på egen handdet fanns två varianter av kursen, s.k. all­män och sär­skild kursläsa en­staka kurser på universitetetäv. med mer ton­vikt på under­visning m.m.kursansvarigkursavgiftkursgårdkurskamratdistanskurskorrespondenskurskvällskurskursen börjar nästa mån­dagen kurs (i ngt)sedan 1757via fra. av lat. cur´sus ’lopp; kapp­löpning’, till curr´ere ’löpa, springa’; jfr diskurs, exkurs, konkurs, kos, kurir 2knappast plur. riktning som ngt rör sig i el. ska röra sig i, särsk. till sjöss trafik.JFRcohyponymfärdriktningcohyponymväg 2 kursändringnord­östlig kursrak kursstadig kurshålla kursensätta kurs på skäretlägga om kursenkomma ur kursett far­tyg med kurs hem­åtäv. ut­vidgathan satte genast kurs på smörgås­bordetspec.handlings­linje en fast kurs i politiken(sätta) kurs (mot/på ngt)sedan 15563gällande pris på valuta, aktier e.d. ekon.JFRcohyponymkursnotering kursfallkursvärdedollarkursköpkurssäljkursfallande kurserstigande kurserdagens kurskursen (för/på ngt)stå högt i kursvara högt värderadBeatles har stått högt i kurs sedan 60-talet stå lågt i kursvara lågt värderadsjälv­ironi står lågt i kurs hos många toppolitiker sedan 1630