SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kvä`da verb kvad äv. kvädde, kvädit kväden kvädna, pres. kväder kväd·erut­trycka sig i dikt åld. el. skämts.komm.”Min barndom susar där”, som Fröding kvadkväda (ngt/SATS)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. kväþa ’(fram)säga; före­dra i rytmisk takt; sjunga’; av o­visst urspr.; jfr okvädinsord Subst.:vbid1-222181kvädande