SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kvis`ta verb ~de ~t kvist·ar1ta bort kvistar från träd e.d. skogsbr.kvista tallarkvista ngtsedan 1430–50Fem Mose böckerfornsv. kvista 2vanligen med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.iväg, ner göra en (hastig) färd för ett kort besök e.d. vard.trafik.de tänker kvista i­väg till Dan­mark över helgenkvista (iväg/ut) ngnstanssedan 1703bildlig anv. av kvista 1; jfr barka, flänga, med liknande bet. Subst.:vbid1-222070kvistande, vbid2-222070kvistning (till 1)