SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kvitt`a verb ~de ~t kvitt·ar1betala (skuld) genom att räkna av mot­fordran ekon.JFRcohyponymutjämna 3 kvitta cykeln mot mopedenäv. bildligtkvitta ont med gottkvitta ngt med/mot ngt, kvitta ngrasedan 1420öppet brev utfärdat av borgmästaren i Stockholm Hans Myntare m.fl. med intyg om ägotransaktioner (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kvitta; till 1kvitt 2i opers. konstruktioner inte ha ngn betydelse Nollnu kvittar det om han kommer, det är än­då för sentdet kvittar (lika) vilken bil du väljerdet kan kvitta om det var 50 eller 100 feläv. i konstruktion med person­objektinte ha ngn betydelse för det kvittar mig (lika) hur han görkvitta (ngn)sedan 17693genom­föra kvittning för att den urspr. skillnaden mellan partierna ska bi­behållas; särsk. i riksdagssammanhang pol.sesekvittning 1 kvitta (ngt)sedan 1873Subst.:vbid1-222107kvittande (till 1 + 3), kvittning (till 1 + 3)