SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kvitt`ning substantiv ~en ~ar kvitt·ning·en1överens­kommelse med person från motståndarparti om gemensamt ute­blivande från om­röstning för att den urspr. skillnaden mellan partierna ska bi­behållas; särsk. i riksdagssammanhang pol.kvittning (av ngt) (mot ngt), kvittning (av ngra)sedan 19242av­räkning av skuld mot fordran ekon.kvittningsgillsedan 1846