SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
läk`tare substantiv ~n äv. vard. läktarn, plur. ~, best. plur. läktarna läkt·ar·en1upp­höjd ut­byggnad i större samlings­lokal med (sitt)platser för en del av de församlade; ev. äv. för aktiva del­tagare e.d. arkit.läktarplatsorgelläktareriksdagsläktareåhörarläktaresitta på läktarenkören borde ha placerats på läktarentvå biljetter till första raden på läktarenäv.stort, upp­höjt åskådarutrymme kring idrotts­plats e.d. ståplatsläktareibl. mer el. mindre bildligt, med ton­vikt på rollen av å­skådare (i mots. till aktör)det är så hård konkurrens om platserna i laget att NN oftast får sitta på läktarensedan förra hälften av 1300-talet (i sammansättn. -dörr)Uplands-Lagenfornsv. läktare ’läktare; läspulpet’; av medeltidslat. lecto´rium ’pulpet för bibel­läsningen i en kyrka; upp­höjt galleri’, till lat. leg´ere ’läsa’; jfr lektion, lektor 2pråm för transport av last till och från far­tyg sjö.äv. om större sjögående pråmsedan 1667av lågty., nederl. lichter med samma betydelse, till lichten, eg. ’lyfta (upp)’; besl. med lätt