SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1`ra substantiv ~n läror lär·an1samman­hängande system av an­taganden och på­ståenden som försöker förklara ngn del av verkligheten så­väl om vetenskapliga som om religiösa system pedag.vetenskapl.treenighetsläratroslärautvecklingsläravilloläraDarwins lära om arternas upp­komstkyrkans lära om hel­vetetspec. äv.i sammansättn. (samlad kunskap om) vetenskaps­gren eller praktiskt verksamhets­område ofta i pedagogiska samman­hang ekvationslärahushållsläraspråkläraversläraäv. om mot­svarande hand­boki sammansättn. (NN:s) språk­läraen lära (om ngt/SATS)sedan ca 1430Själens tröstfornsv. lära; av lågty. lere med samma betydelse; till 2lära 2knappast plur. praktisk yrkes­undervisning särsk. i vissa hantverks­yrken admin.pedag.guldsmedslärasnickarlärasättas i lärahan gick i lära hos en bagare(i) lära (hos ngn)sedan 1454Timmermäns Skrå
2`ra verb lärde lärt, pres. lär lär·de1ofta med partikel, särsk.upp, ut förmedla kunskaper eller färdigheter till (ngn) i ngt, så att viss kompetens upp­nås komm.pedag.JFRcohyponymundervisa hon lärde honom att simmahon lärde ut grammatik och fonetikhan skulle lära upp henne till guld­smedäv. iron. e.d., för att ut­trycka hotJag ska nog lära dig att vara upp­käftig!äv. bildligt om abstrakta före­teelserfå att in­se erfarenheten hade lärt honom att det var bäst att tigalära ngn ngt/(att+)V/SATS, lära ut ngt/SATS (till ngn), lära upp ngn (till ngn)lära ngn moressemores lära ngn veta hutsehut sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. lära ’lära; lära sig’; av lågty. leren med samma betydelse; jfr lärjunge, lärling 2ibl. med partikelnin (aktivt) skaffa sig kunskaper eller färdigheter i ngt, vanligen så att viss kompetens erhålls komm.pedag.hon har lätt för att lärahan har ingen­ting lärt av miss­tagenhon lärde in läxan utan­tilllära (in) ngtlära känna ngn/ngt bli närmare bekant med ngn/ngtde lärde känna var­andra på gymnasiet sedan ca 1420Bonaventuras BetraktelserSubst.:vbid1-235361lärande