publicerad: 2021  
löje löjet löjen
löj·et
substantiv
löj`e
● dämpad munterhet som ut­trycker ringaktning ofta med an­ledning av miss­lyckande
åtlöje
löje (över någon/något/sats)
löje (över någon)
löje (över något)
löje (över sats)
han drog löje över sig med sitt patetiska tal; hennes upp­trädande väckte löje; det var både löje och bitterhet i hans ton­fall
○ äv. om ren munterhet något ålderdomligt
var finns barnaårens fröjd, var finns tårarna och löjet?
dra/kasta ett löjets skimmer över något se skimmer
ut­mana löjet riskera att fram­kalla hån(skratt)över­sättningens otaliga anglicismer ut­manar löjet
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska löghe; bildn. till le
Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god. Anna Maria Lenngren, Pojkarne (med idealisering av barndomen), 1790-talet