publicerad: 2021  
lärka lärkan lärkor
lärk·an
substantiv
lär`ka
● typ av drillande, vanligen brun­spräcklig tätting som bygger bo på marken särsk. (som själv­ständigt ord) om sång­lärka
berglärka; tofslärka; trädlärka
lärkorna sjunger mest i flykten
glad som en lärka se glad
pigg som en lärka se pigg
belagt sedan ca 1325 (i ortnamn; (Westgöta-Lagen)) fornsvenska lärikia; trol. lån från lågtyska lewerike med samma betydelse; av om­diskuterat och osäkert urspr.
Lärkan slår i skyn sin drill. Gunnar Wennerberg, Gluntarne (1850), nr 25